Man from Argentina

Jag är helt såld på "Billies..." nu, men har inte hunnit ladda ner några låtar än. Det måste hinnas med. Om det finns någon som tröttnar så lika fort på mp3låtarna som jag, så blir jag förvånad. Egentligen är jag nog sån i allt. Vad man än talar om. Jag tröttnar. Förutom på personer. Eller åtminstone de flesta, lyckas hålla sig bra-sidan hela tiden. Men inte alla. Just nu finns det en del personer jag skulle kunna spy galla över i timmar, men det har jag inte tid med. Nu är jag stressad. Om en och en halv timme kommer Cissi. Då ska jag vara färdigpackad för imorn, färdigklädd för ikväll, och dessutom se ut som en trovärdig snygg cowboy. Eller cowgirl om man ska vara noga...

Idag har vi varit duktiga. Jag, Martina, Åsa och Ylva. Presenterna är färdigköpta och allt. Dessutom hann jag köpa allt jag hade planerat, vilket var festkläder, smink till min kära mor och schampo. (Gjorde några kul fynd på HM också.. tre väskor för 20kr/st !! :D skitnöjd )

hursomhelst. Stressad. Cissi, om en dryg timma. Cowboy. HEJdå!

F.

39 grader

Det bultar. Överallt. Det bultar, precis som efter ett hårt träningspass när man pressat sig in till sista muskel är uttömd på kraft. Så känns det. Men jag har inte tränat, knappt rört mig. Är 39 º feber, konstant hostande, svullna mandlar och en näsa som varvar mellan att vara helt igentäppt och rinna som en flod skäl nog att stanna hemma från skolan? Ja, idag tyckte jag det.
Men vad gör man när man är hemma då? Hittar ingen vettig sysselsättning. Kan inte heller sova. Tänker på helgen, och blir stressad. Så mycket att göra, så mycket att fixa. Jag vet inte om jag orkar, och blir ännu mer stressad.

Lina var här igår. Så glad är jag att jag inte hann skicka det där smset innan du ringde. Tack. Jag behövde träffa dig, prata av mig och äta (.. som om jag inte gjort nog med det i helgen..) choklad.
Hoppas jag inte smittade ner dig bara. Sitter och lyssnar på Billie the Vision and the Dancers, och du hade rätt. De ÄR min smak, totalt ! Jag älskar dem efter bara en stunds lyssnande. Du verkar veta vad jag gillar, sånt jag inte själv ens visste om. Får tacka så mycket för att du upplyser min gråa värld: Tack :D

back to coughing and snuffling then..

F. Overdosing with you

Åh min sköna ...kudde!

Helt meningslös träning. Totalt. Iallafall träningsmässigt. Hade inte de där typerna som flummar runt där med mig på planen varit så fullkomligt sköna, så hade den här kvällen kännts helt bortkastad.

Nu sitter jag och msn:ar. Vill inte riktigt slita mig från datorn än, för desto tidigare jag lägger mig, desto närmare känns det som det är tills jag måste börja packa och allt. Vara duktig. Och det orkar jag inte vara just nu..

Imorgon kan jag vara duktig, men inte än.

F.

Vad är bäst?

Köttslamsor i form av korv, eller konstgjort potatismos? Jag svarar knäckebröd. Kiwi och knäckebröd.
Det var just såhär min lunch såg ut. På bordet stod det serverat: kokt korv och pulvermos. Ungarna var som galna: "KORV! KORV!". Jag var äcklad, men tvååringarna, de ville ha korv, och det i mängder. Mos går ner, men inte korv. Det går bara inte. Eller det går, om jag inbillar mig att det är något helt annat. När man var liten åt alla vad helst som lades fram på tallriken, åtminstone nästan. Men tydligen inte jag. Jag var en såndär kräsen unge om helt enkelt vägrade att äta. Tydligen var jag lite för underviktig, och det hela slutade med att att mamma var tvungen att hota med att ta mig till doktorn ( ni ska veta att detta utspelar sig när jag var ca 4 år, så det handlar alltså inte om någon riktig ätstörning eller utseendefixering ). Då tog det banne mig fart. Det spelade längre ingen roll vad som låg på tallriken. Doktorn träffade man nämligen inte i första taget. Inte om man själv fick bestämma. Så jag åt.
Jag är inte längre kräsen, så länge det inte handlar om korv vill säga. Så lite mos, ytterst lite korv och en lite större mängd wookgrönsaker slank fakiskt ner. Hungern fick dämpas med knäckebröd och kiwi. mums.
Barnen var minst sagt glada. Speciellt P, som var helnöjd. Med mos och ketchup utsmetat i hela ansiktet sitter han och pratar, det mesta förstår man inte ens, men han pratar. Och det han säger får mig att smälta. Ungen är dödligt söt.

Nu efter lunch har jag dragit mig upp till övervåningen. Idag ska jag göra packlista. Bäst att börja i tid. Jag är som alla vet en ruskig tidsopimist. Redan halv sex på torsdag måste jag infinna mig på sporthallens parkering. Det är tidigt, men båten över till Fredrikshavn går redan vid tio.

Det hörs fortfarande skrammel och skratt nerifrån lekrummet. Som det brukar på en tisdag.

F.