En kort visit på den ljusa sidan

Mitt i all dimma, mitt i allt brus som gör mig stressad, yr och framkallar den värssta ångesten, ser jag ett litet ljus. Ett par stycken. Jag har faktiskt några dagar att verkligen se fram emot..

Fredag = Pysseldag. Klipp, klister och papier marché.
Nästa helg. Det kliar i händerna och iver i hela kroppen. Stitches at UFmässan!
Sista mars. Johan och Hanna fyller år. Att ge folk presenter är det bästa jag vet. Ännu mer kli i händerna - här ska allt pysslas!
London med Ljuvliga Lina och Ynderbara Ylva. Picknick i Hyde Park under dagtid. Guinness och underground under nattetid.
Popadelica. Mina två guldpopcorn och jag. Vi tre och underbar musik.
Alanya, studenten, Fred&Kärlek, Killers och Coldplay.

Det finns trots allt något att längta till.

Och det gör jag, så att det gör ont.

Papperskorg

Det känns lustigt. Näst intill fånigt. Här tror man att man är ensam. Somnar med ångest, vaknar med ångest. Men jag läser och känner igen mig. I varje mening, varje ord.
Vi skjuver undan skolböckerna, problemen, tankarna. En enda stor hög.
Jag skulle vilja rensa upp. Bestämma mig. Vad sparar jag och vad skickar jag till tippen? Jag har inte tid för det här.
Schemat är fullt, reda ut gammalt finns det helt enkelt inte tid med.

Jag får sova till sommarn.

Run run run

Ibland vill man bara skrika.
Jag vill.
Jag vet att du vet att vi vet.
Jag är trött på lögner.
Trött på att inte få lyssna.
Komma innanför skalet.
Jag vill att du ser.
Vågar.
Säg något.

Något.

Rundgång

Vi hade just tagit oss upp på hemmet, för två dygn sen. [Hämmät] som dom kallar det ligger uppe på en kulle. Längst upp. Och vägen dit var täckt av is. Jag tog fem steg, halkade ner, tog tre till och halkade ner till ruta ett. Det var näst intill omöjligt, tyckte iallafall jag. Väl uppe på kullen och väl inne på Linas plan korkades det upp. Explorer med Jordgubb och Lime smakade underbart sött. Folket var trevligt. Snygga och trevliga, och som jag gärna träffar igen.
Frukost på ägg och havregrynsgröt. Stabilt. Illamående till nivå fem på skalan som jag inte vet vad jag ska kalla den. Får komma på ett namn senare.. När jag sitter på bussen mellan Borås och Ulricehamn börjar jag faktiskt inse att jag för en gångs skull lyckats bli riktigt jävla bakis. Nivå åtta. Efter matchen åker vi den lilla bussen hem. Torbjörn kör. Jag är hungrig, törstig och totalt utpumpad. Bak i bussen skumpar det så att det gör ont, och kväljningarna kommer tätt. Defenitivt nivå 9, och åtminstone tre fjärdedelar.
Trots allt, om det nu går att säga så, var helgen så in i väggarna bra. Jag är så stolt. Stolt så att tårar samlas i ögonvrån. Jag är stolt över dig Lina.