Köttslamsor i form av korv, eller konstgjort potatismos? Jag svarar knäckebröd. Kiwi och knäckebröd.
Det var just såhär min lunch såg ut. På bordet stod det serverat: kokt korv och pulvermos. Ungarna var som galna: "KORV! KORV!". Jag var äcklad, men tvååringarna, de ville ha korv, och det i mängder. Mos går ner, men inte korv. Det går bara inte. Eller det går, om jag inbillar mig att det är något helt annat. När man var liten åt alla vad helst som lades fram på tallriken, åtminstone nästan. Men tydligen inte jag. Jag var en såndär kräsen unge om helt enkelt vägrade att äta. Tydligen var jag lite för underviktig, och det hela slutade med att att mamma var tvungen att hota med att ta mig till doktorn ( ni ska veta att detta utspelar sig när jag var ca 4 år, så det handlar alltså inte om någon riktig ätstörning eller utseendefixering ). Då tog det banne mig fart. Det spelade längre ingen roll vad som låg på tallriken. Doktorn träffade man nämligen inte i första taget. Inte om man själv fick bestämma. Så jag åt.
Jag är inte längre kräsen, så länge det inte handlar om korv vill säga. Så lite mos, ytterst lite korv och en lite större mängd wookgrönsaker slank fakiskt ner. Hungern fick dämpas med knäckebröd och kiwi. mums.
Barnen var minst sagt glada. Speciellt P, som var helnöjd. Med mos och ketchup utsmetat i hela ansiktet sitter han och pratar, det mesta förstår man inte ens, men han pratar. Och det han säger får mig att smälta. Ungen är dödligt söt.
Nu efter lunch har jag dragit mig upp till övervåningen. Idag ska jag göra packlista. Bäst att börja i tid. Jag är som alla vet en ruskig tidsopimist. Redan halv sex på torsdag måste jag infinna mig på sporthallens parkering. Det är tidigt, men båten över till Fredrikshavn går redan vid tio.
Det hörs fortfarande skrammel och skratt nerifrån lekrummet. Som det brukar på en tisdag.
F.
Det var just såhär min lunch såg ut. På bordet stod det serverat: kokt korv och pulvermos. Ungarna var som galna: "KORV! KORV!". Jag var äcklad, men tvååringarna, de ville ha korv, och det i mängder. Mos går ner, men inte korv. Det går bara inte. Eller det går, om jag inbillar mig att det är något helt annat. När man var liten åt alla vad helst som lades fram på tallriken, åtminstone nästan. Men tydligen inte jag. Jag var en såndär kräsen unge om helt enkelt vägrade att äta. Tydligen var jag lite för underviktig, och det hela slutade med att att mamma var tvungen att hota med att ta mig till doktorn ( ni ska veta att detta utspelar sig när jag var ca 4 år, så det handlar alltså inte om någon riktig ätstörning eller utseendefixering ). Då tog det banne mig fart. Det spelade längre ingen roll vad som låg på tallriken. Doktorn träffade man nämligen inte i första taget. Inte om man själv fick bestämma. Så jag åt.
Jag är inte längre kräsen, så länge det inte handlar om korv vill säga. Så lite mos, ytterst lite korv och en lite större mängd wookgrönsaker slank fakiskt ner. Hungern fick dämpas med knäckebröd och kiwi. mums.
Barnen var minst sagt glada. Speciellt P, som var helnöjd. Med mos och ketchup utsmetat i hela ansiktet sitter han och pratar, det mesta förstår man inte ens, men han pratar. Och det han säger får mig att smälta. Ungen är dödligt söt.
Nu efter lunch har jag dragit mig upp till övervåningen. Idag ska jag göra packlista. Bäst att börja i tid. Jag är som alla vet en ruskig tidsopimist. Redan halv sex på torsdag måste jag infinna mig på sporthallens parkering. Det är tidigt, men båten över till Fredrikshavn går redan vid tio.
Det hörs fortfarande skrammel och skratt nerifrån lekrummet. Som det brukar på en tisdag.
F.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar