Det slog om.
Nu är jag istället depp. Känner mig ensammast i hela världen. Och så liten. Verkligt liten. Som jag trodde att folk bara sa för att låta poetiska. Liten.
Två armar som håller. Runt. Ett par ögon att se in i. Djupt. Den känslan..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar