Över öronen sitter nu ett par stora hörlurar. Melissa Horn. Jag kan inte skilja. Vackert. Jag vet att det är likt Winnerbäck. Winnerbäck som jag avskyr så. Men hon är så många mil bättre. Hon är vacker. Texterna är vackra och man känner igen sig fast man egentligen inte vill. De går in sådär på djupet att man inte kan annat än falla.
Iallafall. Hur ska det gå? Om en vecka, lite drygt, åker jag. Jag känner mig så redo som jag någonsin kan bli. Jag vill komma härifrån. Lära känna något nytt. För en gångs skull ta ansvar. På riktigt.
Samtidigt är jag inte redo alls. Jag är rädd. För hur ska jag klara mig? Av allt det som jag är så beroende av? Det som ger mig styrka, kommer det fortfarande att finnas där, eller måste jag finna något nytt? Utmaningar har väl aldrig någonsin varit något jag backat för? Eller?
Jag är inte redo. Nu har jag Y vid min sida igen. är inte riktigt redo att släppa taget om henne. Inte än.
Nu blir jag sentimental. Usch.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar