Spontanitet i London

Onsdag den 26 november möter jag och Johan Linus på Liverpool Stn runt halv tolv. Vi tar tunnelbanan till, enligt honom, den sunkigaste tunnelbanestationen i hela London - Mile End. Ett kvarter med mycket indier, och i gathörnen står fjortonårningar. Fjortonåringar som senare kommer fram och tigger efter saker att bli höga på. Inte helt oväntat. Ändå skrämmande.
L visar vägen till lägenheten och sen händer inte mycker mer den kvällen förut att jag och bror blir snurriga i huvudet. Jag hade glömt av hur jobbigt det är att blåsa upp en luftmadrass för hand. För mun.
Följande tre dagar spenderas på bästa tänkbara sätt. Lugn torsdag med oändlig second hand-shopping tillsammans med Cecilia, ett upplyst Winter Wonderland i Hyde Park och en avslutning med varsin pint i trevligt sällskap av Linus och belgiske rumskamraten Edvin på en pub(såklart).

Fredag och nu vill bror se lite utav dom där ställena som man bara måste se när man är i just London. Jag som själv besökt staden två gånger förr tänker att guida Johan kan väl inte vara så svårt - vi hittade ju rätt bra förra gången vi va här..
Det kan hända att det inte gick helt ebligt mina planer, alltså inte helt utan svårigheter och inte helt utan att använda karta. Haha. Den mörka fredagskvällen avslutas iallafall med en vacker utsikt från London Eye och festande. Dans, öl, träffa Cissis pojkvän Kevin/slash/Ollie med en stil som inte gick förbi någon obemärkt, kareokekalas, mer öl och en halvtimmes väntan i regn på nästa buss hem. Faller utmattad ner på luftmadrassen vid fyra på morgonen. Fenomenalt.

Vaknar tidigt lördag morgon, men ligger kvar bara för att det är så skönt. Efter (väldigt) många om och men är vi vakna, duschade och någorlunda pigga att ge oss ut igen. Jag har stämt träff med Hanna och Sandra vid Piccadilly Circus, vilket senare ändras till Camden Stn. Jag har varit i Camden Town förut, men såg långt ifrån så mycket som den här gången. Mötte dessutom Edvins vän Eric, som på många sätt påminde mig om Kawa som jag saknade för en stund.

Finns otroligt mycket mer att berätta om de 81 timmar jag och min bror spenderade i England, men jag tror att det får ta stopp här. Varenda en utav de där 81 timmarna var värd vartenda korvöre som pungades ut ur min magra plånbok.

Fruktansvärt bra.